Upp med handen!
Kategori: Allmänt
Upp med handen alla ni som känner igen er…
Du har förberett en lektion, tittat igenom de sidor i matteboken/svenskahäftet som eleverna ska jobba med eller kopierat upp en stencil i so:n. Du har din genomgång, eleverna börjar jobba och du tar ett varv i klassrummet för att se så att alla har förstått. När du är säker på att alla gör rätt sätter du dig bredvid den eller de elever som kommer behöva ditt stöd för att klara av uppgiften. När denna kille eller tjej har hunnit igenom halva första sidan kommer de första eleverna till dig och säger att de är klara. Vad ska vi göra nu? Antingen har du något förberett som de kan jobba med, något de klarar av på egen hand, kanske lite repetition. Eller så hade du inte räknat med att de skulle bli klara så snabbt och måste komma på något på studs. Oftast blir dessa uppgifter som eleverna arbetar med när de är klara inte särskilt utmanande då du behövs hos de svaga, de som behöver extra stöd.
Sen har du ju tysta gänget också. De som du knappt märker för att de är så tysta och inte gör något väsen av sig. Du hinner absolut inte hjälpa dem då du hela tiden slits mellan de som ligger efter och de som ligger före.
När lektionen är slut gnager det dåliga samvetet. De som behöver utmaning blev utan utmaning även denna gång. De som behöver extra stöd kunde inte få din fulla uppmärksamhet och de som aldrig märks hann du inte med den här gången heller.
Känner du igen dig?
För att verkligen ge alla elever en utmaning på just deras nivå känner du att du behöver klona dig själv. Eller få in fler resurser i klassen. Helst en per svag elev.
Eller så ändrar du ditt sätt att arbeta...
